En vanlig dag....

Allting här i Kina är ju inte tok och krångliheter, det är vanliga dagar också, som igår och idag. Janne åker ju tidigt på morgonen, vid 7 ungefär. Som den lyxhustru jag är så kliver jag upp med honom och fixar lite frukost som vi äter tillsammans, klockan hemma i Sverige är då halv 12 på kvällen. Så visst är det lite konstigt av vi sitter och äter frukost och börjar vår dag när ni slutar er och går och lägger er. När vi äter frukost så tittar vi alltid på vad som händer hemma i Sverige via datorn. Tack alla andar i himmelen att det finns sk tunnlar att fuska sej igenom när det gäller datatrafiken. Hade vi inte en sådan tunnel var det inte mycket man kunde få fram på datorn inte. Men som sagt, där sitter vi yrvakna och kollar er där hemma.

Jag sitter sedan en stund efter han har åkt, han blir hämtad med bil, det är ca 1 timme till Langfang där han jobbar, lite bättre nu på morgonen när det inte är lika galet på highway ner dit. Surfar runt lite, men jag är ju en trött en så jag måste vila mitt lilla söta huvud lite till. Lägger mej och läser lite, men nu börjar snart böckerna ta slut, jobbigt blir det då.

 

Har kollat runt på nätet hur jag ska få tag i böcker. Jag har laddat hem ett program som gör att jag kan ta hem e-böcker via biblioteket. Men jag behöver mitt lånekortsnummer, har skrivit och frågat om de kan maila det till mej, men klockan är ju bara strax efter sju på morgonen än hemma. Jag tror inte att de har börjat jobba riktigt än. Ända nackdelen med det är att det blir svårt att ligga och läsa, datorn blir lite tung. Får be alla som åker hit och hälsar på att de tar med sej några böcker varje gång så jag har en hög. Att läsa är ju min last här i livet, jag kedjeröker inte jag kedjeläser istället.

Just idag blev jag väckt ur min skönhetssömn av att det ringde på dörren, skrutt också tänkte jag, vad vill de nu då. De var de två damerna som städar 2 gånger i veckan åt mej, inte helt fel. Okej jag får väl sitta i soffan och vila mej och läsa då medan de städar runt ett tag. När de var färdiga tänkte jag en liten kopp te skulle sitta fint på förmiddagen. Sagt och gjort, lite te, mer läsning en stund sen ska jag gå och skicka en present till David. Han fyllde ju 9 år i söndags. Grattis David från oss i Kina.

Iväg till det lilla postkontor som finns här på området. Står där och väntar på min tur medan en dam verkar skicka halva Kina någonstans. Tänker hur ska det här gå. Inga problem alls. Tjejen som jobbar där kan någorlunda engelska, hon förstår att jag ska skicka en present till Sverige och ber mej fylla i två olika papper med namn, adresser, vad det är i paketet osv. Vi paketerar det hela och jag betalar 86 kr, hon säger att det tar 2 veckor innan det är framme i Sverige, sen är det klart. Svårare än så var det inte alltså, inget krångel alls.

Utanför träffar jag två svenska tjejer som jag vet har varit i Kina ett tag, de frågar om jag vill följa med och äta lunch, nu känns det lite sådär hollywoodfruar, göra lite ingenting sen lunchar vi i några timmar, hahaha.

Tackar nej och går hem istället. På väg hem genom köpcentret så finns det en Starbucks. Tänker att nu ska jag för första gången i mitt liv gå på ett sådant ställe och köpa kaffe. Trodde jag det, tre tavlor fulla med kaffe av olika sorter, men inget riktigt kaffe.

Okej, jag har ju hört talas om kaffe latte, så det blir en sådan med hasselnötssmak, låter snyggt. Får min mugg och går därifrån och känner mej otroligt internationell. Går vidare till glassbaren mittemot och köper en kula glass. Nu blev det dyrt, latten 30 kr och glasskulan 16 kr, dyrt för att vara i kina, men vi är ju på ett internationellt köpcentrum.Väl hemma sätter jag mej vid datorn för att skypa lite med systeryster, vet att hon har precis klivit upp för att åka till jobbet. Inte är jag speciellt imponerad av latten, och vad hasselnöten tog vägen vet jag inte, men glassen var väldans god.

Nu är klockan snart eftermiddag här, det är 3 timmar kvar tills Janne kommer från jobbet, då ska vi gå och träna en stund. Idag ska vi äta inne, det blir wokad fläskfile och grönsaker, lite vin till tror jag. Jag måste springa iväg och köpa en flaska, får inte glömma det.

Igår var vi ut och åt på vår lokala kinarestaurang, hade ingen lust att laga mat, kände mej lite trött igår, blir väl så vissa dagar.

Vi promenerade en sväng till Jenny Wang, en riktigt bra affär där man kan handla bra med mat och andra saker. Försöker promenera en stund varje dag, så man kommer ut. På hemvägen blev det kinamat. Attans vad god mat de lagar på det stället, sen kan de ju inte ta betalt heller. Det lönar sej knappast att laga mat hemma. Det gör jag ju bara för att jag gillar det och vill att det ska kännas lite som hemma också. Men igår bestämde vi oss för att bara ta in två rätter, plus lite ris. De är ju så mycket mat man får. Så det blev en kött och en grönsak, stekt ris och 2 stora öl. För detta betalade vi 84 kr. Vi åt nästan upp allting.

Idag, 29 februari, skulle min käre bror ha fyllt 56 år, eller 14 år om man räknar bara skottåren, han hade blivit en fjortis idag alltså. Grattis min käre, oerhört saknade bror, älskar dej. Du skulle verkligen har gillat att vara här i Kina.

Vi skålar senare ikväll i en gingrogg, badmix, som du gillar och ingen is som blaskar till det hela.

Nu ska jag spela lite betapet och bli arg att alla andra får bättre bokstäver än jag får och att de kan lägga precis på rätt ställen och få mer poäng hela tiden, rent fusk alltså. Sen ska jag börja förbereda maten till kvällen, läsa lite, jaa göra sådana där viktiga saker man gör en vanlig dag i Kina. Det är viktigt att man är nöjd med att umgås med sej själv när man är lyxhustru, vilken tur att jag är bra på att vara nöjd med att göra ingenting, Nettan och jag har ju utvecklat den egenskapen till en konstart av den högre skolan.

Jag puffar vidare en annan gång.....



Besök på IKEA, Beijing....

Japp det är sant, IKEA kina, bildbevis. Man kan väl säga att det är "något" större än Valbo pluttaffär.

När vi vaknade i lördags tänkte vi att vi skulle göra en utflykt till detta svenska mekka. Glad i hågen gav vi oss iväg gåendes med hjälp av Jannes nya app i telefonen, som en gps för gående. Mycket smart måste jag säga. Appen visar vägen och berättar att det är 3.5 km och det tar 35 minuter att gå, okej vi traskar på, lite kylig vind annars strålande solsken. Vi trixar oss över stora vägen och fortsätter gå efter anvisningarna i appen. Här ska vi svänga till höger säger Janne, ser ut som ett kinesikt bostadsområde tycker jag, men om vi ska ditåt så är det bara att traska på. Mycket riktigt, plötsligt är vi mitt i en vanligt bostadsområde en lördag förmiddag, intressant. Ungar leker, mammor står och pratar, några killar håller på och pular med en bil vid en liten bensinmack. Plötsligt ser det ut som det är stopp, ett staket rakt framför oss, jäklar är det fel ändå. Men i staketet finns en öppen grind ser vi, den passerar vi och efter den är det tydligen veckans insamling och sortering av pantflaskor och burkar, samt annat skräp som pågår. Mitt i detta trampar vi förbi och försöker undvika att vara i vägen. Jag kan säga att det är svårt att känna sej mer malplacerad än vad vi gjorde då.

Men enligt vår gps var vi på rätt väg. När vi kommit ut ur området och ut på stora vägen igen kunde vi se den berömda skylten lite längre ner på vägen. Jaa, vi hade kommit rätt på riktigt också, inte bara enligt telefon appen. När vi närmar oss, är det första vi ser en lååång rad med taxibilar, ungefär som det ser ut utanför arlanda. Jaha, mycket folk alltså. Kanske borde vi ha förstått att åka till IKEA en lördag förmiddag när kineserna fått lön är en dålig idé. Lika taskig idé som att göra det i Sverige, fast kineserna är några fler.

 Men, men nu var vi där, det intressanta var nu, hur ser det ut invändigt. Är det som IKEA eller en dålig kopia. Huset ser då exakt ut som hemma. Väl inne ser vi redan att åka hit idag var en "bad idea, baad idea". Folk överallt, vi har ingen aning vart vi ska, det är nämligen 3 våningar man kan välja mellan. Det är bara att dyka in, vi börjar väl högst upp, tänker vi så får vi ser vart vi hamnar.

Högst upp nu och det är bara att börja gå, in i lejonkulan.

Det ni ser på filmen är när vi står precis i ingången till var det hela börjar, med en soffavdelning. I Sverige är vi ju vana vid att man går i en fin liten ström åt ett håll runt hela varuhuset. Det gör kineserna inte, det är mer som myrornas krig på TV, liksom. De tittar och provar alla saker väldigt intensivt också, är man på soffavdelningen så provsitter man verkligen soffan ordentligt och länge, fattas bara en tidning eller TV att titta på liksom. Är man på sängavdelningen, då provligger man sängen, under täckena som är bäddade. Vi har även sett bilder av sängar där det ligger folk och sover. Vid bröllopsfotografering använder man IKEAs visningsrum som bakgrund för att det ska se fint ut. Man tänker lite annorlunda här ibland.

Vi fortsätter inåt och runt och runt och runt, tar det aldrig slut. Till saken hör att det ser ut precis som hemma, vore det inte för att det var fullt av kineser kunde man tro att man gick hemma i Valbo, surrealistiskt faktiskt, men underbart. Nu kan jag handla vanliga saker som jag känner igen. I det här landet har de ju inte osthyvlar som standard hemma precis. Men oj vad jag saknar en osthyvel.

 

Men var är alla saker man handlar, vi gick och gick, men det vara bara interiörer uppbyggda, kök, sovrum, storrum osv. Vi åkte ner en trappa och nu började de likna något, här kanske man handla något. Så vi irrade runt där bland myrornas krig och hittade till slut allt vi skulle ha. Osthyvel, en riktig skalare, bra skärbräda och en till kniv. Vaniljljus för att få det lite hemtrevligt hemma måste man ju också ha. Nu bävade vi för kassorna, är det så här mycket folk i butiken hur ser det då inte ut vid kassorna, men vi måste ju ut. Men nere vid kassorna var det inga problem alls. För det första så fanns det så många kassor att jag inte kunde räkna dem, det med personal igen som jag pratat om tidigare. Sen tror jag att många åker dit bara för att titta och är nyfikna, för här får de verkligen en inblick i ett svenskt hem, så de handlar ingenting.

Väl ute ur kassan är det naturligtvis korv som gäller, en gigantisk korvbar, liknande den i Valbo, där var det kö istället. Alltid en korv när man åker till IKEA gäller även i kina. Så medan Janne ställer sej i kön, så ser jag att det finns ett ställe som heter IKEA mat, hm intressant. Vilket himmelrike... det fanns allt det som finns hemma på ikea i matväg att köpa plus lite till. Jag blev helt lyrisk, här ska handlas. Det blev havrekakor, röda godisremmar, godispåsar med fruktverktyg, chokladkakor Mmmm.

Jag köpte även potatisgratäng på påse, fantastiskt, någon god sås på flaska, ja har kunnat handlat hur mycket som helst. Hit tänker jag åka många gånger. Till saken hör att du kan även köpa absolut vodka och snaps om du vill, de ni, kan man inte i Sverige.

En flaska snaps fläder citron blev med hem, vodkan har jag hittat i en affär när vi bor som är billigare. Nöjd och belåten betalar jag för mina godsaker och går ut och äter min ikea korv med läsk. Janne är helt slut, men han har varit ordentligt duktig med tanke på att han kan få nervösa sammanbrott på kärringar som, enligt honom, jagar honom med kundvagnen på ica i sandviken i jultider. Han kommenterar dock att det var bland det värsta han varit med om och tycker att efter den här pärsen är man värd en öl, vilket jag gladeligen håller med om. Vi tar en taxi i den långa kön, åker hem och slänger oss helt färdiga i soffan och tar en varsin kall. Som sagt man ska inte åka till IKEA en löningslördag i kina heller. Man lär sej alltid något.

Puffar vidare en annan gång.....

polisen.....

I fredags skulle vi till polisstationen, för att registrera oss, det för att få arbetstillstånd och uppehållstillstånd i Kina, vilket jag min dummer trodde var klart från Sverige i och med visumet. Men alla de papperen och fotografierna som vi har skickat in var tydligen bara för att vi överhuvudtaget skulle få resa in i Kina. Nu skulle vi få våra kinesiska pass. Så iväg till polisstationen med hjälp av en tjej från Jannes jobb.

Efter en stund i taxin kom vi fram till en gigantisk byggnad, snygg och blank. Tjusigt tänkte jag, väl inne visade det sej att det även var någon form av immigrationsmyndighet också. Fullt med folk av olika nationaliteter  överallt. De satt, stod i kö eller bara hängde. Sen kommer vi till all personal, som jag sagt tidigare, personalkostnader i Kina måste vara minimala. När man i vanliga fall kommer till någon myndighet i Sverige, så brukar det sitta 1, har man tur är de 2 stycken, bakom någon form av disk. Sen är det 58 st som väntar på sin tur. Här är det nästan så att det är personal överallt. De verkar också som man har liksom en egen liten arbetsuppgift också.

Iallafall med hjälp av vår tolk så kommer vi fram till en disk där man ska sätta sej och ytterligare ett foto ska tas, fanstastiskt, undrar vad de gjort med de tidigare 8 st som vi har skickat dit, och framförallt vem hanterar alla dessa foton. Till saken hör att när man kommer till sitt boende så får man även då fylla i någon form av registrering som sedan ansvarig för anläggningen skickar till polisen, so far so good.

Janne kliver fram i oredan, att köa och vänta sin är inte speciellt utarbetat i Kina, lite som bilkörningen, den som prejar bäst kommer längst fram. Men vi lär oss det vi också. Man ska sitta ner och glo in i en liten kamera medan damen bakom disken kollar intensivt på skärmen, kollar en massa papper, sätter en stämpel och sen ska man skriva under. Därefter rullar man ihop bunten och fäster en gummisnodd runt det hela. Fattar ni var gummisnoddar det måste gå åt på en dag i den byggnaden. Sen var det min tur, då visar det sej att jag inte finns, blir bortviftad och måste gå därifrån. Frågar vår tolk, Molly, vad är det som händer. Får veta att mina papper inte finns på polisen. Av någon anledning har ansvarig på hotellet inte skickat dessa till stationen efter det vi skrev på det när vi kom.

Molly ber om en massa telefonnummer hon kan ringa för att höra sej för vad alla papper är, varför de inte är på polisens dator. Aha, jag är alltså illegal invandrare i Kina. Undrar om jag ska begära politisk asyl, känner ju att jag inte har något stöd för mina åsikter i Sverige, bredare trottoarer, mer öl åt folket och skyhög lön åt alla lärare.

Först tänker man väl, vad händer nu, jag vet ju att jag har skrivit på det där registreringspapperet när vi kom. Så nu börjar den stora väntan, här gäller det att ha tålamod. För trots att det nästan är mer personal än vad som är möjligt, går det inte fort, allt är lite trögjobbat kan man säga. Undrar hur lång tid det skulle ta med den personaltäthet vi har i Sverige, då fick man ta med sej tältet tror jag. Nä som sagt det är bara att vänta. Tänk positivt, detta väntande är otroligt personlighetsdanande man blir lugn och ödmjuk till slut. Kanske Kaj Pollack hade rätt på den där föreläsningen jag var på för många års sedan med honom. Då förstod jag inte riktigt vad han menade med att det var nyttigt att stå och vänta i kön på ica.

De första papperen som dyker upp hos polisen har fel namn, det är inte jag. Ytterligare väntan. Sen kommer en till omgång, då är det fel inresedatum, och det går inte för sej. Vi väntar och väntar..... efter två timmar verkar det äntligen vara rätt papper som har kommit. Dags för fotografering och underskrift och en gummisnodd runt det hela, så är allt äntligen klart. Nu är vi kineska medborgare och kommer att få våra kinesiska pass nästa fredag. Äntligen får vi åka hem.

Väl hemma bestämmer vi oss för att ta en afterwork, eftersom det är fredag. Vi går på en av kinarestaurangern precis efter gatan där vi bor, inredningen är inte som hemma, lite mer som ett magasin, trägolv, ruffigt på väggarna, men inte otrevligt på något vis, utan annorlunda. Men vilken mat de gör där, mums. Vi beställer två kötträtter och två grönsaker, wokade. Låter inte mycket, men portionerna de kommer in med kan man 4 stycken på om man vill, vi måste lära oss det och ta in mindre med mat, här snålas det inte.

Det är så mycket mat att vi orkar bara dricka en varsin öl. Sen ska vi betala för kalaset, jag måste berätta att det gick inte att äta upp allt fast vi försökte länge. Notan hamnade på 124 kr, todo. Kan vi inte ens äta på McDonalds för hemma, och där får man absolut inte öl till. Mätta och belåtna gick vi iväg till vår stampub, the irish. Jättetrevligt ställe med bara engelsmän, amerikanare och irländare. När man är där är det enda som påminner om kina de som jobbar där. Där tar vi en varsin stor carlsberg och en gin och tonic, den notan gick 140 kr för allt. Nu är vi mätta, belåtna och trötta och tänkter gå hem och hänga i soffan. Hela kvällen med mat, öl och en drink gick på 264 kr för oss båda, kan man stå ut med, eller hur.

Puffar vidare imorgon........

Biggest looser....



Kina

Har ni sett den förut, att de har biggest looser kina, haha, det är jag som har startat den och än så länger är det bara en deltagare, the biggest ullacarin.

Igår gick Janne och jag till gymet för att reka lite, hur det ser ut, är det mycket folk där osv. Det vi såg var helt ok, inte den nyaste maskinparken men tillräcklig för att det ska göra ont. Poolen såg däremot jättefin ut, stor fin jacuzzi också. I omklädningsrummet finns små privata bås man byter om i, inte som på badhuset där alla byter om i ett stort rum, även duscharna var små bås man kunde stänga om sej, de verkar vara lite blyga här i Kina. Iallafall bestämde vi oss för att det här stället måste vi gå till, helst varje dag, det finns inga undanflykter längre. Jag nämnde tidigare att det var som att gå från krysset till systemet, jag ljög, det är närmre, som från Järnia till systemet, typ. Jag ska räkna stegen någon gång. Jo, förresten, Janne kan faktiskt få ha något att skylla på, hans jobb. Han åker nämligen kl 7 på morgonen och kommer hem ca kl halv 6 på kvällen, lite långa dar, man har rätt att vara trött då. Men tjocka ullacarin har inget att skylla på mer än att jag kan få för mej att ska städa istället för att träna. Vilket jag egentligen inte heller kan skylla på eftersom det kommer två damer två gånger i veckan och städar hela lägenheten, berättar om det en annan gång.

Så inget att vänta på. Idag, efter det att jag hade läst lite på min altan i solen, kollat på datorn, bestämde jag mej för att nu ska biggest looser börja. Jag ansökte och kom med på direkten, bara att trampa iväg till gymet. Otroligt tjusig entré, förresten. Ska fota lite senare och lägga ut får ni se. När man kommer in måste man visa sitt spa-kort man fått, sedan skriver man in sej i en loggbok med namn och lägenhetsnummer. På anslagstavlorna sitter det schema över vilka aktiviteter man kan delta i, vilket är massor av yoga klasser bl a. Man kan även få en personlig tränare om man betalar 200 kr timmen. Undrar om man får välja en snygg en...

Det finns även ett café ställe, en lounge (där man hänger i sköna fåtöljer) och badet förstås. Om du blir trött och sliten kan du även få massage av olika slag. En sort är kroppsmassage där två personer samtidigt masserar hela kroppen, kostar 350 kr för en timme, inte helt felt.

Väl inne på gymet bestämmer jag mej för att jag ska börja med att gå i en sådan där gå maskin med två stänger på sidan som man håller i och går ungefär som stavgång, det passar mina knän rätt bra. Börjar lungt i den, nu är det så att allt det här måste gå i lugn takt, människan har inte tränat på år och dag. Ni måste förstå att min kropp kommer att ingå i ett chocktillstånd vid all denna rörelse, här gäller det att gå försiktigt fram. Efter gåendet blir det en lätt vända i gymet, jag försöker kolla hur allt fungerar och vilka vikter och så jag ska använda, som sagt lungt och fint. Avslutar det hela med att kränga mej ner på en pilatesboll för att göra magen. Under hela tiden jag tränar, så går det en liten farbror runt i träningslokalen och sopar golvet och och på alla maskiner, det är liksom bara han och jag där. Jag stånkar och pustar med mina vikter och han påar runt och sopar.

Nää, nu får det vara nog, känner redan att det stramar överallt. Det är en dag imorgon också, då vet jag att det kommer att göra ondare att träna, men på´t igen bara. Vet efter några träningar med vikterna när träningsverken sätter in ordentligt kan en sådan liten sak som att få upp armarna och tvätta håret bli oöverkomligt, men jag får väl ha lortigt hår då. Tyvärr tänker jag inte offentliggöra vägningarna som de gör på de biggest looser, mina är otrolligt hemligstämplat material än så länge, kanske jag kan meddela hur mycket det går neråt, om det gör det förstås.

Puffar vidare en annan gång......

Litet äventyr...

Idag på förmiddagen bestämde jag mej för ett litet äventyr på egen hand. Jag ska åka till marknaden och köpa grönsaker och frukt alldeles själv, hualigen. Efter att ha snyggat till mitt nu blåa hår, ville förnya mej lite, packade jag min väska med alla papper som det står vart jag ska någonstans. Sen trampade jag iväg till vår lilla privata taxistolpe här. Frågade snällt om taxi, idag blåste han inte i någon pipa utan skrek i en walkitalkie istället.

Det glider upp en taxi efter en stund, jag visar snällt min lapp där det står att jag ska till marknaden, killen ser lite fundersam ut men nickar och jag sätter mej i. Så bär det av, han svänger iallafall åt rätt håll ut från hotellet, jag nämligen åt vilket håll någotsånär man ska. Bra gjort för någon med lokalsinne som en flock vilsna getter. Medan vi åker försöker jag, den vilsna människan, kolla hur vi åker, när vi svänger och några små riktmärken som jag kan känna igen till nästa gång. Går riktigt bra, vi åker nämligen rakt hela tiden, bra va!!

Jag har ju varit dit en gång förut, men då åkte vi från ett annat ställe. Efter ett tag stannar chauffören och säger något, på kinesiska förstås. Han pekar och verkar mena att vi är framme. Jag tittar mej omkring och ser inget jag känner igen. Jag pekar fint på min lilla lapp igen, då har han ner fönstret och frågar någon utanför, han pekar snett bakåt neråt gatan. Chauffören säger då igen något och pekar han också neråt gatan. Jag fattar ingenting, men tänker inte kliva ur förrän jag vet vad jag är, pekar igen på min lapp. Han suckar och vänder bilen helt om, behöver jag säga att han inte brydde sej om att det kom andra bilar i alla körfält. Han lyckas vända hela ekipaget, undvika att bli påkörd av en moped och två stora jeepbilar (finns många sådana här). Han kör kanske 100 meter ner för gatan och pekar sen på ett ställe. Då känner jag igen mej. Klart att han suckar när han tycker att jag gott hade kunnat gått de där metrarna utan att han behövde vända och köra mej tillbaka den där ynka biten. Snacka om att hans fördomar om oss västerlänningar besannades, ska då skjutsas överallt och inte gå en meter i onödan hahaha.

Strunt samma tänkte jag och glad i hågen gick in på marknaden. Det här stället är ju dit kineserna själva går och handlar, så man är ju lite off om jag säger så. Men de som säljer saker där ser ju sin chans att tjäna lite extra pengar, för de vet att jag inte vet vad allt kostar, men so what. Jag travar igenom hela tills jag kommer till grönsakerna, de säljer verkligen allt möjligt här som har med mat att göra. Den enda gång man kan tycka att det är lite halvskumt är när man går igenom fiskdelen. Det luktar liksom lite dike där. Men allt är jättefint upplagt och ser bra ut. Jag tar det första grönsaksståndet jag kommer till och börjar peka vad jag villl ha, har lärt mej några räkneord så jag kan säga hur många jag vill ha av allt, bra va! Vi plockar ihop en påse med morötter, potatis, paprika, tomat, lök, broccoli och jordärtsskocka. Sedan tänker jag undrar hur mycket hon tänker dra till med nu då, inte så farligt faktiskt, jag fick betal 65 kr, klart godkänt. Undrar bara vad en kines hade fått betala för samma påse. Men det är billigt för mej så jag skiter i det. Sen gick jag tillbaka till frukten, där köpte jag några kiwi, 3 äpplen och en på med jordgubbar. Förresten ser jordgubbarna så stora att man behöver bara tre stycken så har man en tallrik med gubbar och mjölk. Nu drar människan till med 50 kr, wow tänkte jag, men det är bara att betala och tänka att jag ska ta reda på hur mycket frukt kostar. Det finns nämligen en affär över gatan där de har fasta priser som står på lappar precis som på ica, där kan jag kolla någon gång.

Nu ska jag bara få tag i en taxi tillbaka hem igen. Går ut och ställer mej efter gatan och börjar vinka, så där de gör på filmer i USA. Det stannar en kille, jag visar snällt mitt visitkort med adressen, han skakar på huvudet och åke vidare. Ok, tänker jag, tar väl nästa då, nu går det bättre. Han nickar och jag packar in mina kassar och mej själv och vi far iväg. Den här grabben verkar hitta lite bättre, det går undan hem. Väl hemma igen betalar jag, har jag nämnt att taxiresorna tillsammans kostar mej 30 kr, kan jag inte ens åka buss för lokalt hemma, enkel väg. Nöjd och belåten att jag har klarat detta lilla äventyr riktigt bra återvänder jag hem och börjar förbereda kvällens mat, vilken jag har inhandlat själv, duktig UllaC.

Puffar vidare en annan gång.....

Har hittat mat....

Den som söker han letar..ny design på gammalt uttryck. Som jag berättade tidigare gäller det att hitta det man söker, var kan jag köpa mat. Eller handla över huvudtaget, det är ju inte så att det finns ett ica man kan slinka ner på när man behöver något. Alltså hitta vettiga ställen där man kan handla för att få vardagen att fungera.

Jenny Wang är som sagt en stor kedja med mycket internationella prylar, dyra visserligen men så länger jag inte hittar en kinesisk variant som är likvärdig så måsta man ju bara betala för det man vill ha. När man lagar mat vill man ju gärna ha kryddor, smör, grädde, creme fraiche olika smaksättare osv. Allt detta är just sådant som kostar, en liten burk vitpeppar 23 kr, liten förpackning grädde 27 kr, en burk fetaost 38 kr. Men smakar det så kostar det, nu har jag ju iallafall hittat ett ställe där jag kan få tag i det, nu gäller det att leta efter kineska likvärdiga varor, det kommer att bli intressant.

Det man däremot kan handla otroligt billigt på matmarknaden är frukt, grönt och kött i alla former. Nu kan ju fördomen slå till och man tänker; men usch hur ser det ut där då. Otroligt fräscht och fint ska jag säga. Grönsaker och frukt ligger snyggt upplagt ungefär som på Hötorget, köttet ligger färskt och uppskuret i fina bitar, precis som på ica, skillnaden är att det är inte inslaget i en plastförpackning. Du pekar på vad du vill ha och de fixar allt till ingen peng alls.

Vi fick alltså tips om en fin matmarknad liten bit bort från vår lägenhet, San Liu Market. Okej, hur tar vi oss dit, taxi förstås. Först fick vi namnet på marknaden uppskriven på kinesiska av vår agent Whitney (alla kineser som arbetar med västerlänningar har tagit sej västerländska namn), det är ett måste att ha alla ställen man ska till med taxi skrivet på kinesiska. Engelska språket är inte direkt gångbart i den här byn.

Sen är det bara att stoppa en av Beijings 75000 taxibilar. Eller som vi gör, vi går till vår entré och där står det en kille anställd för att se till att vi som bor här får taxibilar när vi vill dygnet runt. Han bara visslar i en liten pipa och vips så står där en taxi. Glad i hågen visar vi vår lapp med marknadens namn och nickar och sätter igång taxametern, de har en uppkörningsavgift på 10 kr. Sen är det bara att hålla i sej för nu bär det iväg ut i trafiken, det ser ut ungefär som på bilden hela tiden. Man tror att det inte finns några regler för alla kör hur som helst, men se det finns det, för emellanåt blir han lite upprörd och tutar, precis som om någon har kört galet. Vilket vi tycker att de gör hela tiden, först fram, fräckaste prejningen och bästa tuten är det som gäller.

Efter en stund är vi framme, det är ca 5 km ser vi på taxametern, gick ovanligt smidigt dit må jag säga. Nu till betalningen, denna taxifärd som tog oss till marknaden kostade oss otroliga 12 kr. Att åka taxi här är löjligt billigt, fast det är klart har jag tagit bussen har det kostat mej 40 öre. Fast nu tycker jag att jag kan unna mej lyxen med att betala 12 kr för att bli skjutsad till affären.

Nu är det bara det att börja handla, det var kött vi var ute efter, jag hade redan handlat en massa grönsaker på Jenny Wang. Nog fanns det kött alltid, allt är indelat så att det finns olika stånd för olika köttsorter. Först kom vi till kycklingavdelningen, där köpte vi 6 st stora och då menar jag stora filéer, som människan stod och skar ut på plats ur kycklingen, svårt att få det färskare. För detta betalade jag 50 kr, känns bra tänkte jag.

Sedan var det dags för fläskavd. där slog jag till med två benfria kotlettrader och 4 fina fläskfiléer, för det betalades 88 kr totalt. Sen måste man ju bara ha en bit oxfilé med sej därifrån, så vi gick vidare till nötavd. En rejäl bit oxe på 600 g blev det och priset blev 60 kr. Så totalt för allt detta kött betalade jag ca 200 kr. Då tänkte jag om köttet är så billigt kan ju de andra runtomkring sakerna man behöver för att laga till en smaskig middag få kosta.

Väl hemma blev det oxfilé med rostade ugnsgrönsaker och vin till, precis som hemma alltså. Ända skillnaden var att det tog sin tid fatta hur allt fungerade på vår gasolspis, men vi fixade det till slut utan att spränga hela lägenheten i luften.

....

Puffar vidare en annan gång....



Hitta mat....

Nu börjar det bli dags att få till lite vardag och göra saker som man gör när man bor, alltså lagar mat. Hittills har vi ju trakterat anläggningens olika matställen, jättetrevligt men det blir lite dyrt i längden. Sen hör ju till saken att jag gillar att laga mat. Allstå vi måste hitta ett varuhus där man kan handla. Det finns ju visserligen en liten market i anslutning till Lido, men det är som att handla på ett närköp, vilket också blir i det dyraste laget.

Så när Janne gick till kontoret i torsdags passerade han ett hus som hette Lotte market, vilket visade sej vara ett varuhs modell tokstort. Vi kom överens om att vi skulle gå dit och kolla på eftermiddagen när kom hem från jobbet. Sagt och gjort, vi travade iväg. På väg till Lotte passerade vi en massa små trevliga restauranger, café och bagerier plus en massa "hål i "väggen" där det serveras mat för några kronor, där kineserna själva äter.

 Har väl inte riktigt kommit dit än och vågar mej på det. Vissa av de där grytorna kan ju, av oss, uppfattas som någon form av "roadkill", ta en kyckling hacka upp den rakt av och koka gryta på den. Effektivt sätt att ta reda på allt som går att äta

.

Bagerierna är ett kapitel för sej, vilket jag återkommer till en annan gång. Men åter till promenaden till Lotte Mart, det är lite av ett äventyr att ge sej ut man måste nämligen ibland korsa en gata och det är då äventyret börjar. Det finns trafikljus så man tänker bra då är det bara att vänta tills det blir grönt för oss gående. Men icke, att det är rött för bilisterna betyder inte att alla stannar iallafall. Man måste kasta sej ut i gatan och pinna över så fort man kan medan huvudet går som i spinn för att ha koll på från vilket håll det kan komma en bil, moped eller cyklist. Det är lite av en chansning, till saken hör ju att jag är ju inte direkt snabbast i kommun heller, men attans vad jag tokgår fort.

Men åter till Lotte varuhus. Vi tog oss dit helskinnade och klev in i, ja..jag vet inte vad. Det var som en hangar, man får säkert plats med ett gäng flygplan där inne. Till saken hör att det visar sej att det fanns en övervåning också, jo tjosan, här har vi att göra ett tag. Det är mer som ett Hottetott varuhus än ett Lotte varuhus, så nu går affären under arbetsnamnet Hottentotten, när vi ska gå dit och handla.

Det visade sej som jag sa att det var giganstisk stort, men man måste börja någonstans, så vi tog rullbandet (inte rulltrappa, utan ett rullband som finns på flygplatser)  upp till övervåningen. Där visade det sej att man sålde allt som inte har med mat att göra. Kläder, skor, kastruller, hygien, cyklar ja allt. Samla ihop alla affärer som säljer allt annat än mat till en enda stor avdelning, då har du kommit till övervåningen på Hottentott.

Vi skulle bland annat ha plastpåsar och aluminiumfolie. Måste slå in maten in något. Vi började leta efter påshyllan, efter en stund hittade vi något som så ut att vara rätt. Sen var det bara att börja gissa vad varje förpackning innehöll. Till saken hör att Lotte är ett varuhus med mestadels inhemska varor där allt står på kinesiska. Jag har inte tagit reda på än hur man skriver påse på kinesiska. Så vi fick gissa oss fram och titta på bilderna på förpackningarna. Men vi kom hem med på folie och påsar, plus en liten kastrull, två temuggar och hushållspapper.




Oj höll på glömma en liten fruktkniv, som var inlåst i skåp. Så jag letade på en liten herre och pekade, han nickade fint och gick. Jaha tänkte jag det var den kniven det. Men han kom tillbaka med en liten tant, som tydligen hade ansvaret över nycklarna till skåpet, sen fick jag min lilla kniv, fiffigt system. En sak är säker, personalkostnaderna i Kina måste vara mikroskopisk små, med tanke på hur mycket människor det jobbar överallt. Alla med en egen liten arbetsuppgift. Som farbrorn, han gick omkring och bara va, sen kom tanten med nycklarna, det var hennes uppgift. Smart sätt att hålla nere arbetslösheten, kanske vi har något att lära där, vad vet jag.

Sen var det dags att kolla in matavdelningen, jo ja tackar ja. Vi gick mest runt och vimsade och försökte ta in allt. Som en rekogniseringsrunda liksom, vi tänkte att vi handlar nästa gång vi går hit. Vi var alldeles utmattade efter ett tag, till saken hör att det i en sådan här stor lokal också går in en väldig massa handlande kineser kan jag lova. Nu är kineser trevliga och så, men hövliga och fin i kanten kan man inte säga är deras starka sida. Här kör man kundvagnen rakt på, rätt fram osv. Det är bara att flytta på sej, vi har mycket att lära där också, vi är alldeles för snälla och väluppfostrade. Vilket jag själv anser att jag vill vara, men lite mer burdus måsta jag nog bli för att ta mej fram.

Vi tröttnade, köpte 2 öl och gick hem. Puh!!!

Puffare vidare en annan gång om när vi verkligen hittade ett ställe att handla mat på....

Melodikrysset från Kina.....

Ja.. hur svensk är man inte. Här sitter vi på eftermiddagen i Kina och löser melodikrysset via datorn, helt underbart!!. Enda skillnaden är vi dricker päronvodka med is, det händer aldrig i Sverige. Men det är sådana här saker som gör att man faktiskt tycker att det är inte så tokigt att vara här, just kontakten med Sverige är viktig, det blir inte så isolerande. Synd bara att stv laggar för mycket men vi kan nog lösa det också, då kan vi ju åka skidor också. Kan inte bli bättre.

Jag puffar vidare en annan gång....

Lido court apartment at Lido palace......

Det här är vår lägenhet just nu i två månader tills vi får flytta in i vårt hus. Den duger den här också faktiskt, 3 sovrum, alla med eget badrum. Stort och då menar jag stort allrum med matplats. Ett relativt stort och bra kök, som känns öppet ut mot matplatsen eftersom dörren är så stor. Känns helt okej.

Den största fördelen med det här boendet, som kallas service apartment, är att allt finns där. Som att checka in på ett lägenhetshotell, fast bättre köksutrustat. Man behöver inte anstränga sej vad gäller städning heller, då kommer Miss Tong onsdagar och söndagar och ser till att allt  blir rent och fint igen. Det gör inte ont kan jag säga.

I varje hus finns även en reception som det alltid sitter någon i, så är det något man behöver så är det bara att traska ut dit och försöka göra sej förstådd, det är väl det största problemet, men hjälpsamma är de.

Hela anläggningen ser ut så här, som ett hotellkomplex, vilket det faktiskt också är. Du kan även komma som vanlig hotellgäst och boka rum.

På anläggningen finns det massor av grejer. Gym, pool, spa. Detta hus ligger vägg i vägg med vårat, så nu kan jag inte säga att jag inte orkar gå och träna. Som att gå från systemet till krysset, vilket kan vara jobbigt i och för sej. När jag inte orkar träna mer kan jag ju simma, poolen är rätt fin den också.

Nää, usch vad skrytit det här blir. Hur fint och trevligt det än är här så finns inte mina nära och kära med mej, vilket gör ibland att jag inte kan se eller uppskatta allt detta. Jag skulle ibland hellre sitta i ett sunkigt torp i skogan bara alla var med mej. Att saknaden efter mina barn ibland är så kompakt att jag kan ta på den.

Men åter till skrytet. När jag sedan har tränat, spaat (nypåhittatord) och simmat kanske jag orkar handla och äta lite. Då går man till det fina shoppingcentret som ligger i nästa hus från gymmet, alltså som att gå från systemet till intersport.

Bara fancy (se, börjar redan svänga mej med engelska ord), butiker. Här handlar man inte gärna om man inte vill betala sverigepriser och däröver. Men fina är dem och många. Det finns även restauranger jordens alla hörn. Indiskt, mexikanskt, thai, kina, engelsk pub, ja jag kan räkna upp massor. Så att få i sej mat utan att ställa sej i köket för att laga den är inget problem. Det finns alltid någon som gör det åt mej i centret.

Men nu är jag ju lite så att jag gillar att laga mat, så vi har rekat runt i omgivningarna och hittat ett gigantiskt stort varuhus. Sedan finns det en kedja här som heter Jenny Wang och där kan man hitta mycket importerade varor, väldigt dyra, men man kan få saker man känner igen. Jag skriver en annan gång om äventyret på varuhuset.

Det som är lite knasigt är att det rätt kallt i lägenheten. Man kör någon form av airkondition bakvänt, man får verkligen köra maskineriet för fullt, ändå blir det inte riktigt varmt på toaletterna och golven är lite kalla, så till och med jag har tofflor på mej. Det är också lite kul, när vi kom så tog personal från hotellet emot och förklarade hur allt gick till och vi skulle kolla alla sakerna i lägenheten. Jag tar av mej skorna så klart och börjar trampa runt i lägenheten. Detta ser Miss Tong, som springer in i garderoben i masterbedroom och hämtar ett par tygtofflor som hon genast börjar kränga på mina fötter, allt för att jag inte ska bli kall, rätt gulligt faktiskt.

Men som sagt vi är ju vikingar, ja jag förstås men vad Janne är född vet jag inte. Att gå på toa är som att gå på ett utedass, men det har man ju gjort några gånger så man blir van att sätta sej på en iskall toaring, ingen fara. När man ska duscha måste man planera det i förväg och sätta igång duschen minst 5 minuter för att det ska bli varm vatten. Sen kommer det svåraste beslutet, att ta sej därifrån. Man står en stund och förbereder sej för att kliva ut i kylan, sen går det undan att få på sej kläder kan jag lova.

Men på det stora hela blir nog det här riktigt bra, bara man vänjer sej vid att man inte kan träffa sina nära och kära när man vill.

Puffar vidare om äventyret på supermarket en annan gång....