Stora tårar rullar på min kind....

För att avrunda lite i Sverige gick vi på Charlys och åt hela familjen. En otroligt rolig och trevlig kväll. Förresten, gå dit och ät, fantastisk god mat och god service. Vi ska verkligen se till att ett sånt ställer har möjlighet att fortsätta ha det konceptet i lilla hålan Sandviken, smaskens var det.

Eftersom vi är bostadslösa så fick vi inkvartera oss i Martins lägenhet, vi satt där allihop en stund efter Charlys och pratade och försökte glömma att vi faktiskt skulle lämna Sverige dan efter. Vilka fantastiskt fina ungar vi har, även resten av hela "iranska släkten" inräknad. Vi är ju liksom några stycken i vår stora familj, fast vi har förlorat stora delar av den, men de är ju med oss också hela tiden.

Tisdag den stora dagen! Min konstigaste värsta dag. Först massor av plock, trix och allt möjligt som skulle ordnas i sista stund. Sen till det absolut svåraste, att ta farväl av alla. Usch!! Att det var så svårt att klippa av navelsträngen hade jag aldrig kunnat tro, det gör ont, riktigt ont i hjärtat... Men samtidigt måste vi tro att de klarar det, annars är man riktigt orättvis mot våra duktiga ungar, varför skulle inte de vara självständiga nog att fixa att utan att en tokig, kontrollfreak till curlande morsa hela tiden sopar, skurar och polerar golven åt dem. Klart att det fixar det här, men gör jag det?..

Det blir nog en svår och tung inkörningsperiod i början då vi måste lära oss att leva utan varandra, men jag tror, eller försöker övertyga mej själv i mina svåraste stunder, att det här är bra för oss all. Som tur är finns ju systeryster Nettan där som en grandbelladonna och stormorsa åt alla.

Puffar vidare en annan gång.....

Till alla på hjärtans dag